I många filmer med lyckliga slut, som till exempel att tjejen får den där killen som visade sig vara hennes själsfrände, anser många vara "cheesy" och förutsägbart. Det kan jag också tycka, men ändå när jag ser filmer där slutet blir något helt annat, dom får inte varandra, dom ses aldrig mer så får jag alltid en knut i magen som inte vill försvinna.
Okej att det är tråkigt med förutsägbart, men va fan, vi vet redan att i riktigt livet är det ont om lyckliga slut, varför kan man inte bara få drömma sig bort i filmens värld?

Ibland när jag sitter och funderar, som jag faktiskt gör ibland, så undrar jag om lyckliga slut någonsin har existerat? Eller var det något som hittades på under romantiken på medeltiden? Var det bara då som riddaren fick sin fagra mö?
Idag är det så jäkla mycket trassel innan man kan få komma till skott och äntligen få det bra. Och när det väl blir bra, så ska man inte förvänta sig något "vi levde lyckliga i alla våra dagar", därför att skit kommer alltid finnas.
Men gör det någonting? Måste vi vara lyckliga 24/7? Gör det någonting att det finns lite skit i hörnen? Frågan är väl den att när tar skiten över det lyckliga? När vet man det? Känner man det?

Det som är så jävla jobbigt med att göra slut på ett förhållande som var så mixat, det är att man till slut glömmer bort både det onda och det goda i relationen. Jag kommer knappt ihåg någonting av dom senaste tre åren. Jag vet inte om det var dåligt, jag vet inte om det var bra. Jag vet inte om jag var lycklig, men jag vet heller inte om jag var olycklig.

Jag hatar sånna här kvällar. Dom ensamma kvällarna. Hade det här varit ett halvår sedan var det ingen tvekan om vad jag hade haft för mig.

OxyContin® - med bred dokumentation vid svåra smärtor
På en skala från 0 till 10,
1 - Lätt
3 - Måttlig
5 - Medelsvår
7 - Svår
9 - Outhärdlig
10 - Värsta tänkbara smärta

Hur ont gör det när hjärtat brister? Är jag ledsen? Kan man mäta på en skala från 0 till 10 hur ont det gör när ens förhållande går i tusen bitar över någonting som man inte riktigt vet vad det var?

Jag vet att jag skriver ganska osammanhängande och konstigt. Men det är väl så jag känner mig just nu.

hej.
/sara