..på befallning av ingen mindre än Fredrik som saknade mina vackra ord så mycket att han fällde tårar. Så vad gör man inte?

Varför jag ens slutade blogga var för att jag kände att jag inte hade något att erbjuda. Jag tyckte att jag gjorde tråkiga saker, var en tråkig person själv, tråkig tråkig tråkig. Men jaha? Om jag är tråkig, vad spelar det för roll egentligen? Jag lever mitt liv som jag vill, på sista tiden har det mest varit mörkt, men saker och ting ljusnar. För första gången på länge vet jag vart jag står och vad jag vill. Våren är här, solen skiner, och jag är glad.

Det var första skoldagen efter lovet, och jag var inte den enda som var fnittrig. Likt JD från Scrubs satt både jag och Josefin och tittade ut genom fönstret, med undantag för några få sekunder när vi la märke till varandra och det bara inte gick att hålla nere mungiporna. Jag älskar det! Stackars Karin dock som försökte hålla i en mattelektion samtidigt som vi svävar på moln.

Efter matten bestämde jag mig för att dissa min "kära" svenskalärare, för att istället möta solen. Men först av allt gick jag ner i Lyan och träffade på Stina, Erik och Fredrik. Stina skulle hem, men jag och killarna gick ner mot badhusparken och vidare ut på "lilla ön" mellan stan och Frösön. Där var det bara väldigt nice och med musik från Fredriks telefon och sol och vatten och kasta sten och allt var helt perfekt!

Vet inte hur länge vi satt där, men runt typ halv sex-sex gick vi upp mot stan igen och krabbarna tog bussen hemåt.
Jag cyklade hem och har sedan dess inte gjort ett skit. Imorgon är det nya tag, och jag måste ta itu med något som jag borde gjort för längesen. Samma saker spelas upp igen. Repliker, repliker..

Nu så Fredrik, duger det? 7 A4 orkar jag inte riktigt med, så det här får räcka för idag. Jag kommer nog finna orken till att blogga lite oftare nu, jag har fått nya krafter!

xoxo,

Sara